Jag vill att allt ska vara som förut. Vill klara av vardagen mer, vill inte känna mig såhär ensam och övergiven. Jag vill att det ska vara jag & Malin igen, så som det var när jag var femton. Då var hon min bästa vän, och det är hon fortfarande, men då var det verkligen bara vi två mot världen. Jag vill inte att pappa ska sälja sitt hus, jag får ångest varje gång jag tänker på det. Det är ju alla mina minnen, där i mitt flickrum. Där han höll mig i handen för första gången, där vi har skrattat så vi inte kan andas, där vi har gjort oss iordning inför konsert, där jag spenderade dagar och nätter gråtandes och skrattandes. Nu känns allt bara skit, så himla övergiven. Uppgiven, sönderriven. Jag kastas åt olika håll, fram och tillbaka. Sluta inte flörta med mig, jag ska lyckas vinna ditt hjärta!