Jag passar inte in i den här världen.  jag önskar verkligen att jag vågade ta mitt liv. vill så himla gärna slippa känna. vill så himla gärna vara normal och klara av så simpla grejer som att ha en konversation, dricka en öl, vara hemma själv, gå i skolan, skriva en mening på datorn utan tvångshandlingar. Och så önskar jag att min lillasyster inte var så perfekt. hon har verkligen fått allt. okej inte allt, hon har en syster att skämmas över. som är ful, äcklig, har svåra problem och som inte duger till något/klarar av minsta lilla. 

Hade en fin kväll igår och träffade en fin person, men det får jag såklart stryk för idag. Har noll stesolid kvar så ingenting kan dämpa ångesten idag. Är dock glad över att jag får bo hos pappa nu så jag slipper ensamheten, förutom det faktum att jag vill kedjeröka mig ifrån ångesten så är det bra att vara här. Men det känns ändå så himla fånigt att behöva smygröka när man är 20 år.
Här är en fin låt.

Har haft en blogg påsidan om där jag skriver ut alla mina känslor, och tycker ju om dethär bloggnamnet och det är en liten del av den jag brukade vara. Så jag tänkte kanske att jag skulle hittatillbaka till den lilla bortglömda person som kanske finns innanför mig. 
Men i övrigt är allting förjävligt. tänker lägga upp bilder och försöka peppa mig och livet här. Men himlen är fylld av mörka moln, nästa lika mörka som de inuti mig. det är ungefär så jag känner. När jag pratar, ingen lyssnar, blir konstant avbruten och ingen verkar bry sig om det jag har att vilja säga. Det är aldrig någon som lyssnar. det är ingen som hö rmig. Jag är som en dimma, jag är bara där. Men varför? Det är ingen som vet, eller bryr sig om det för den delen heller. 

är hjärtekrossad, det gör så himla ont. abnormal ångest som trycker och river, de plötsliga ohejdbara sammanbrotten lite varstans, panikattackerna och tankarna.
röster som spökar, viskar och hatar.
"vi visste det, vi hade rätt, vi sa ju det hela tiden, du duger aldrig!"
"det är hon som gäller nu, det var ju prick det vi sa" och jag kan inte hejda dem. vill skrika och slå och säga att de ska vara tysta men det går inte. det är inte så enkelt. har jag fått en psykbryt nu?! vill ge upp. det är iallafall något som skulle göra dig glad. det vet jag. det har du sagt.
har ju ändå ingenting att leva för. det är ingen som bryr sig om mig, för varför skulle ni ens.. speciellt inte efter att du fått alla att se på mig med avsky. det är så absurt.

Youth vanity finns numera på bloglovn! klicka på den stora knappen där, eller på det lilla pluset bredvid 'kommentarer'.

Här har vi en artonåring med svaghet för vintage, bar hud och bra musik. Analogt är nog alltid finast. Svartvitt och David Bowie är två bra saker, sedan är vin, kyssar och cigaretter fint också.